Svante Sjöblom

Av Johnny Petersen,

”A country boy in…” nej, inte New Orleans men Malmö, tvilling-stad till Köpenhamn. 38-årige Svante Sjöblom har varit väldigt populär, både i Sverige och i Danmark, ganska länge nu, även om han fortfarande betraktas som ”Den unge, tynde Svenskeren” (Peter Nande) där – alltid fyllande upp konsert-lokalerna med trogna fans. Han betraktas som en sann gitarr virtuos, kompentent att spela nästan alla genrer med kort notis, även om han själv inte känner igen en sådan beskrivning.

När han blir ombedd FB att beskriva sina första stapplande steg in i musik-världen, berättar han, ”Jag började med att spela trummor när jag var 11, den klassiska bilden där man spelar på bunkar och grytor och grytlock, nej, det måste ha varit mycket tidigare, kanske när jag var 4 eller så. Vi hade massor med musik hemma då min far är en hängiven diggare och skivsamlare. När jag var 11 så köpte vi ett trum-set via en annons i tidningen. Lite senare fick jag idén att jag verkligen ville spela gitarr. Jag spelade inte blockflöjt i skolan som de andra barnen utan ville istället börja spela elektrisk gitarr direkt. Så det gjorde jag. Vi köpte en elektrisk gitarr när jag fyllde 13. Att börja vid så pass tidig ålder är mycket värdefullt eftersom du aldrig kan få tillbaka den tiden. Tiden när musiken går in i ryggmärgen, i blodet. 

Den perioden, mellan 11 och säg, 19, gjorde jag inte mycket annat än att spela. Jag är inte en disciplinerad övnings-person utan jag lär mig hellre direkt från den äkta varan. Har för lite tålamod, helt enkelt, så jag lärde mig på mitt eget sätt. En del av mina vänner övar varje dag och finner glädje i det men det gör inte jag. Även om jag kunde disponera hela min tid till musik så vet jag att jag inte skulle göra det. Jag är beroende av kontrasterna mellan musiken och andra saker jag gör. Jag är utbildad möbel-snickare och jag behöver verkligen göra det och andra saker för att upprätthålla glädjen i att skapa min musik. Då uppstår det en längtan efter att spela gitarr och jag kan sätta mig ner och skapa något nytt.

Jag fick helt enkelt lov att göra det på mitt sätt. När jag var 14 så hade jag träffat några andra ungar som ville spela så vi skapade vårt första band. Snart började vi spela ute och det har jag gjort ända sedan dess.”

FB: ”Jag vet inte vem, kanske det du själv, som en berättade att keyboard spelaren och producenten Magnus Nörrenberg har haft en stor betydelse för dig och din utveckling. Kan du berätta lite om det?”

SS: ”Honom mötte jag första gången när jag var 17 på ’Bullen’ (a.k.a. The Bulls Eye, en lokal pub) dit min far brukade gå på torsdagar för att lyssna på honom och några andra lokala musiker. Så min far tog med mig dit. På den tiden gick jag på Musikgymnasiet. Snart nog blev jag inbjuden att sitta med som gästmusiker. Jag kände ju inte dem då men de tyckte jag var rolig och bad mig komma tillbaka. Det gjorde jag och hade med mig min gamla akustiska Levin gitarr och Magnus grymtade, ’Jag hoppas att du också har gamla strängar på den där saken!’ och gick därifrån. Jag var rädd för honom ganska länge efter det.”

”Men senare så spelade vi in min första CD tillsammans i mitt hus på landet. Efter det så har vi ofta spelat tillsammans med andra artister. Det har gått 20 år nu. Han har spelat in alla mina skivor, den sista tog nästan två år under pandemin. Jag litar fullständigt på honom. När vi skall spela in så flyttar vi all hans utrustning ner till mitt hus på landet eftersom jag inte är bekväm i studiomiljön. Jag föredrar att arbeta hemma, det är mer avslappnat. Man kan ta en paus och gå ner till havet om man vill, eller ta en kaffe i trädgården. Långsamt har jag börjat acceptera det eftersom jag också är studiomusiker men jag föredrar absolut ett vardagsrum. Att bara kunna hänga, kanske tända en brasa i spisen och… Det är verkligen viktigt med den sociala miljön och kontakten mellan folket jag spelar med. Jag är ingen stads-människa utan en riktig lantis. Och han accepterade det. Kanske måste jag släppa det men… Nu har vi avslutat senaste inspelningen och på sätt och vis dränerat det. Så, det kanske måste ta lite tid och sen ser vi vad som händer.”

Nästa fråga: “Vilka var dina tidiga inspirationer? Bob Dylan kanske?”

SS: ”Nå, mina första skivor var Nirvana och Guns ’n’ Roses. Grunge var grejen på den tiden. Min far har samlat skivor hela sitt liv och han spelade in några bland-band till mig med ett brett musik-spektrum. Dylan, ELP, Zappa och Leadbelly, bara för att nämna några få. Sedan Hendrix förstås, min första elgitarr-gitarr inspiration. Hendrix var DET. Men jag hoppade runt, John Lee Hooker var en inspiration. Och så var där Fjellis, (en lokal akustisk blues-mästare, spelande en gammal National plåtgitarr). Jag började kolla upp låtarna han hade spelat in och var de kom ifrån. Där fann jag Robert Johnson och Bukka White bland andra. Så var det från det att jag var tretton tills jag blev sexton, och sedan dök jag in i den akustiska världen. Därifrån var det bara Country Blues och Delta Blues under de följande fyra eller fem åren. Det var inte förrän efter hans död som jag upptäckte hans musik trots att jag träffade honom hemma hos en vän.”

”Bob Dylan har alltid funnits där men han har aldrig varit en hjälte för mig. En del människor kan jag ’höra’ och jag kunde helt enkelt inte ’höra’ honom. Numera kan jag. Varje jul lyssnar jag faktiskt på hans Jul-skiva (skrattar).”

OK, nästa: ”Hur lärde du känna Peter Nande?”

SS: ”Hm, jo jag träffade Peter och Tim Lothar på Åmåls Blues Fest där jag spelade ofta. Efter det så blev jag ersättare för Tim i deras duo när han var på turné. Det började med ett enkelt gig och plötsligt blev det en hel massa gigs med Peter Nandes Blues Jamboree. Jag reste bara över till Köpenhamn och vi gjorde den där duo grejen och strax därefter startade Jamboree-sessionerna och vi gjorde dem under sju år eller så.”

FB: ”Det var väl där du började kallas för ’Den unge tynde Svensker’, eller hur?”

SS: ”Jovisst, det var mobbing på hög nivå (skrattar). Jag hade lyssnat på dem allihop som i Bluestältet på Malmö-festivalen. Som Paul Banks och H.P. Lange, som var andra av mina hjältar förstås. När jag började spela akustisk gitarr sökte jag runt och hittade dem alla. Så det var riktigt roligt att komma och spela med dem! Vi var elva personer eller så när vi spelade in de två skivorna. Efter ett tag så blev det mitt jobb att spela den musiken och jag körde på övertid. Det var så, det höll på alldeles för länge.  Jag upptäckte att det inte var min musik så att säga. Inte vad jag hade i mitt hjärta. Mitt hjärta innehåller en blandning av allting jag har lyssnat på sedan jag var typ tretton. Under min utbildning spelade jag allt möjligt, vi hade en Frank Zappa-ensemble och vi spelade The Doors som visserligen hade en blues anknytning men på en annan nivå. Men jag har också alltid spelat Bluegrass, Irländsk Folkmusik och Old-Timey Music. Jag kan känna mig instängd – jag menar, jag kan snickra dig vilken möbel som helst men jag kan inte spela vad som helst. Inte längre. Jag säger inte att det är fel men det är inte för mig. Det är inte därför jag spelar.”

”2017 tog jag tog en paus under två år, innan pandemin, så det var då jag slutade att spela i Danmark. Kände att jag var färdig med den grejen. Jag spelade dock ett par gigs med Paul Banks 2017 här i Sverige. Ett var i Kornhult, en by i Halland, nära Markaryd, ett Dansk-näste, ägt av Danskar och med en massa Danska artister spelandes där. Jag gjorde ett sista gig med bluesgänget i Danmark 2018. Jag spelade också där med Twang.

FB: “Kom du I kontakt med Twang genom Paul Banks (varande far till bandets banjo-spelare)?”

SS: ”Min fru Malin och jag vi bokade dem till en konsert i vår gamla lanthandel. Det var precis vad jag behövde. De är så förbaskat bra! De har rätt blandning och verklig glädje i det de gör. Efter konserten jammade vi till fyra på morgonen. Senare spelade de på vårt bröllop. Vi sa, ’Vi måste komma på en anledning att spela ihop, hur skulle det vara om vi fyra spelade in en skiva ihop?’ Och så blev det. Efter det så lyckades vi spela fyra gigs innan hela samhället stängde ner.”

FB: ”Berätta om dina andra samarbeten, som Sophie Livenbrandt – som du nyligen har gjort en skiva med – och andra.”

SS. ”Nå, jag har spelat med Sophie från och till under många år, ända sedan hennes första skiva 2008 eller 9. Det finns inga andra, jag håller mig borta från det. Jag försöker att koncentrera mig på min egen grej. Inga gäst-spelningar. Inte för att jag inte gillar det utan jag behöver faktiskt fokusera på min egen musik. Under många år har jag inte haft möjlighet att göra det. Mitt låtskrivande är levande nu och det är det som håller mig levande.”

FB: ”Jag har en obligatorisk fråga till alla, ’Vem skulle du välja att bjuda hit för att lira med om du kunde välja fritt? Endast en.’”

SS: “Hmm, det är svårt. Nej, jag kan inte svara på det. Det vore att leva i något annat, önskande att du var någon annan. Jag undviker att leva så.

Sista frågan: “Berätta om dina gitarrer.” 

SS: ”Det är Martin för hela slanten. Just nu har jag tre. Nåväl, jag har faktiskt fyra men en är till salu, det är en D-28 från 1960. Min mentor i både snickeri och Bluegrass spelade på Martin så det var han som fick in mig på det. Den första köpte jag av en musiker i Göteborg som hade köpt H.P. Langes gamla i Memphis, Tennessee. Just den har jag dock inte kvar längre. Jag har sålt några och jag har också spelat National Resos under många år. Det ingår i det hela, men jag tröttnade och kände mig begränsad så jag sålde dem också. Den ena var en gammal -29 som jag bytte mot en gammal Martin. Jag har en 0018 som jag aldrig kommer att göra mig av med. Och en -46 som är helt perfekt. Nu har jag emellertid bytt till att spela Dreadnoughts, har en D-18. Om jag spelar på den så är det svårt att byta till en mindre., det funkar bara inte. 

Jag har ett par elektriska också, en Telecaster och en Tobias Lindberg – en gitarr som jag heller aldrig kommer att göra mig av med. (Skrattar). Med elektriska har jag dock aldrig varit så kinkig  men med akustiska är det env helt annan sak.”

Not: Vi glömde att tala om hans mandolin-spelande, ett instrument som Svante hanterar alldeles utmärkt.