Brian Kramer (Sv.)

Den Amerikanske hitflyttade blues-musikern och karikatyrartisten Brian Kramer föddes i Brooklyn, New York första April 1963. Han är dock inget skämt utan ”the real deal”. Att växa upp i Brooklyn på sextiotalet var inte alltid så lätt. Ruffiga kvarter, arbetslöshet och upplösta familjer, allt detta berättar Brian Kramer i sin korta men lysande novell från 2013, ”Out Of The Blues”. Det finns mycket information om honom på internet, men den här berättelsen om honom baseras på en intervju med honom gjord under Covid-sommaren 2021 via digitalt media.

Redan i tonåren började Kramer spela gigs på lokala barer runt Greenwich Village och Brooklyn. Då och då jammade han i Washington Square Park med en ”internationell samling av vagabonder och bohemer.” Inte för mynten utan helt enkelt för att vara. Sedan ett par år tillbaka bor Brian Kramer och hans hustru Annika i Hedemora i Dalarna, känt för sin livliga folkmusik scen. Före pandemin reste Brian Kramer fram och tillbaka mellan Hedemora och Stockholm där han under många år haft sina regelbundna ”Brian Kramer Blues Jam” på Engelen, en gammal bar i Gamla Stan. När han får frågan om han vill flytta tillbaka till Staterna, eller Stockholm, blir svaret, ”Jag har kommit till den punkt där jag vet att, nej. Jag har fått starka band här och jag spelar på blues scenen här i Hedemora. Jag har vant mig vid den lugnare, mindre stressade takten här.”  Brian Kramer har spelat in nio album under eget namn och finns med på ett par andra med namn som Eric Bibb och Larry Johnson.

JP: ”I din biografi skriver du, ‘flytta utomlands för att finna fler möjligheter’, men, var inte den verkliga anledningen kärlek?”

Brian Kramer (BK): “Jag mötte en Svensk tjej i Greenwich Village, i Washington Square Park och du vet, vi blev kära och flyttade faktiskt ihop samma vecka. Vi blev oskiljaktiga. Det ironiska i det hela är att veckan före jag träffade henne, så var det en kille som letade upp mig. Han tog blues-musiker över till Skandinavien och sa, ’Hallå där, du är ju rätt bra, har du lust att följa med till Sverige och Skandinavien under några månader och göra en turné?’ Detta var en vecka före jag mötte den Svenska kvinnan men efter att vi redan hade flyttat ihop, i New York. Innan hon reste tillbaka till Sverige så sa jag, ’Hej, vänta lite, jag tror att jag, nästa månad eller så, förväntas resa till Schweiz eller Sverige eller nåt.’ Så som det visade sig, fortsatte vi vårt förhållande och jag kom till Sverige. Innan jag skulle påbörja turnén så visade hon mig runt i överallt och vi tog upp vårt förhållande, och vi har egentligen fortsatt under 30 år med två barn. Att finna flermöjligheter var med musiken då jag fick tillgång till allt i den Europeiska Unionen, som England och Tyskland. Hoppa på ett flyg och du kan vara med på festivaler och turnéer. Men, också kärleks-aspekten…”

JP: “Vem var det som bjöd in dig till Sverige?”

BK: ”Jag vet inte om han fortfarande finns kvar, men han kallades Professor Washboard. Han hette Scott. Han var en professionell tvättbräde-artist som spelade på gatorna med hjälp av elektroniska apparater. Han hade en gatushow och tog över briljanta Amerikanska musiker, spela in skivor med dem och sålde dem på gatorna. Detta var 1990 och det var en av de första och bästa erfarenheter jag hade här i Europa och vi tjänade massor av pengar bara på att spela på gatorna. Då började jag träffa människor som skulle bli viktiga för mig och fortfarande är långvariga vänner. Som Allen Finney som är en fantastisk musiker. Jag träffade Max Schultz. Jag träffade Jenny Boman som nyligen gick bort du vet, och vi blev bästa vänner och så många bra musiker, Chuck Anthony är ännu en.” 

JP: ”Planerar du att återuppta de populära blues-jammen i Stockholm igen? (efter pandemi-nedstängningen). Om så, när och på vilket ställe?”

BK: “Jo det kommer jag, förmodligen om ett par månader eller så och jag kommer att resa fram och tillbaka varje vecka. Vi har pågående diskussion och vi vill vara säkra på att omständigheterna är bra för alla och vi vill inte hoppa in i det för snart. (Sedan dess har jammen både börjat och lagts på is igen). Vårt jam är det populäraste jammet i Stockholm, näst efter Stampen, vilket jag startade. Saken är den att vi inte vill stänga ute folk. Vi lade ner innan de flesta slutade spela live. När Covid satte fart och vi kanske hade 50 personer i lokalen men vi brukade ha hundratals som kom till Engelen under loppet av en dag. Sen gick det inte ihop ekonomiskt för klubben heller. Nu börjar ju restriktionerna lätta lite och Engelen inväntar vad det kan betyda för dem. När de väl ger oss grönt ljus så kommer vi att börja informera om när vi skall börja spela igen. När vi kommer igång blir det förmodligen att vara med en massa gäster så väl som några speciellt inbjudna.”

JP: ”Så då har du något att se fram emot?”

BK: ”Ja, jag menar, vi har gjort det här i 23 år och så helt plötsligt har vi inte gjort under ett helt år.”

JP: “Så, vilka bland all dem du har spelat med har du uppskattat mest?”

BK: “Nå, om vi börjar från början utan att gå igenom hela listan, så sätter jag Junior Wells främst för att han var min lärare. Han spelade munspel och jag spelade gitarr men han var min lära i blues-språket. Buddy Guy också, som jag hängde mycket med men särskilt Junior, vi hade något särskilt. Vi kom tillsammans och spelade en hel del och vi gjorde ett album tillsammans. När det kommer till kritan så finns det så många men jag skulle vilja säga min gode vän Eric Bibb. Anledningen till att jag nämner Eric Bibb är, nästan av en enda anledning, för han var också en lärare och en bekräftelse på vad du kunde göra med kvaliteten i blues-musiken. Mycket av det upptäckte vi tillsammans under en tid när vi gjorde en massa spelningar som en duo och jag insåg hur två personer kan omslutna en publik på flera hundra personer bara genom sin anknytning till varandra.”

JP: ”Du har spelat med en hel uppsättning berömda musiker. Finns det någon särskild som du ine har spelat med önskar att du kunde?”

BK: ”Åh, Jösses, låt oss se, hmmm, nå det finns två artister som jag alltid har fantiserat om, sittande bredvid dem och spela gitarr. Den ene är Keb Mo, mest för att jag är ett så stort fan av hans ’stora, öppna, luftiga blues’, variationen i hans sånger och hans musik. Det är något jag tyckar om att tänka på som att vi kommer från en liknande plats. Jag kallar det för ’upplyftande blues’. Jag föreställer mig att vi skulle klicka. Jag hade samma känsla när det kommer till Taj Mahal men drömmen om Taj har slagit in redan och jag fick sitta bredvid honom och spela och spela in en låt med honom. En skön relation. Det finns mängder av folk på den listan och även, tro det eller ej, Bob Dylan. Inte för att han är ’Bob Dylan’ och berömd och så utan för att han har en så stor kärlek till blues och rot-musik. Jag är övertygad om att han satt här och jag hade en gitarr och började spela några Robert Johnson sånger så skulle digga det. Jag är säker.”

JP: ”Har du någon favorit-artist från den tidiga blues-eran? Säg 1910 – 1950. Bara en.”

BK: ”OK, då väljer en klassiker, Robert Johnson. För mig så finns det ’The Big Delta Three’: Robert Johnson, Muddy Waters och Johnny Shines. Robert Johnson för komplexiteten och enkelheten samt för bluesens mysterium. Muddy Waters för att han tog det till nästa nivå men utan att förlora den heta själen, skiten och modden i Deltat, elektrifierande det och ge det till en ny generation. Johnny Shines för subtilt, vackert slide-arbete, hans lyrik och sköna high pitch sång. Det finns en genuin skönhet runt den här killen som jag bara älskar.”

JP: ”Vilket är dit favoritmärke av akustiska gitarrer?”

BK: Nå, jag har gått igenom alla och jag har några byggda på beställning, men egentligen så har jag genom åren samlat på mig några fina Martins. Jag har inte längre lika många gitarrer som jag hade förr då jag försöker tunna ut hjorden, men jag skulle nog säga att just nu skulle jag välja ut en Martin HM 28. Älskar den gitarren vilken jag köpte i New York. Naturligtvis skulle jag säga resonator-gitarrer, Nationals.”

JP: ”Du är en känd slide-gitarrist. Föredrar du metall, gals eller keramik-slides?” 

BK: ”Definitivt glas. Jag använder nästan enbart Diamond Bottle Necks från England. Kristallglaset förstärker ljudet hundratals gånger. Det handlar om att lyfta fram det bästa ur varje enskilt instrument. Om du har Stradivarius violin så snålar du inte genom att köpa en billig stråke utan du investerar i den bästa stråken som finns tillgänglig. Om du har en National resonator-gitarr så vill du lyfta fram bästa möjliga ljudkvaliteter ur den. Men olika material kan vara mest passande i olika situationer.”

JP: ”Nu kommer vi så till den Buddhistiska delen. Du är känd som en praktiserande Buddhist. Hur gick det till?”

BK: “Detta är en stor fråga som jag inte ofta får möjlighet att tala om. Många människor kopplar inte ihop det och mig som blues-musiker. Det är heller ingenting som jag går ut med. Jag säger inte, ´Åh förresten, jag är Buddhist!´… När jag var omkring 20 i New York, hade mina föräldrar gått skilda vägar och själv hade jag hoppat av konstskolan eftersom jag hade bestämt mig för att jag ville bli en professionell musiker. En dag när jag arbetade som cykelbud, detta var på vintern, lämnade jag ett paket till en filmredigerings studio, en kvinna. Den mycket trevliga kvinnan sa, ’Hej, är du intresserad av Buddhismen?’ Jag svarade att nej, egentligen inte. Hon fortsatte med att säga att den är helt fantastisk, den öppnar upp din perception och medvetenhet och hon började berätta att du kan möjliggöra saker med en fokuserat uppmärksamhet. Men (med ett brett leende) jag var mer intresserad av henne, hon var söt, en riktig sötsak. Så vad jag gjorde var att jag gick med på att följa med henne till ett litet Buddhistiskt möte nere i Soho. I samma ögonblick som jag gick in i rummet så hörde jag att de mässade ’Namo Myoho Renge Kyo’. Jag hörde mässandet och kände mig dragen till det. Sedan var det ett diskussionsmöte och den ansvarige killen frågade mig, ’Har du några drömmar? Om du mässar detta kan du få vilken dröm som helst att förverkligas!’ Ingen hade någonsin berättat det för mig förut. Jag var en ung man från Brooklyn med en dysfunktionell familj och de flesta människor säger ’det är inte ens lönt att försöka, ge upp.’ Nu var det så att jag verkligen villa bli en uppträdande musiker. Jag ville uppträda och jag ville bli accepterad som blues-musiker, som en artist, av de människor som jag uppskattar. Så jag började med recitations-övningarna och – jag använde en del droger då och hade en del skumma vänner – jag började inse vad jag höll tillbaka och vad som knuffade mig i rätt riktning. Jag praktiserade den här meditation och jag kunde avsluta och lära mig hela låtar. Jag skapade ett set och jag gjorde mitt första gig, genom att recitera som en Buddhist, och jag minns att det var på en berömd klubb i Greenwich Village som hette The Folk City, där Bob Dylan började. Så jag lärde mig blues och Buddhism simultant. De har en hel del gemensamt filosofiskt sett. Jag spelade det här giget med två vänner och allt jag minns är publiken som klappar händerna.”