Booker T. Washington White
Av Johnny Petersen
Den eminente bluesman vi känner som Bukka White, lär ha avskytt den förkortningen och tyckte att man skulle kalla honom Booker, hans riktiga namn. Förkortningen påminde honom kanske för mycket om fängelsetiden – där han, liksom många av hans samtida kollegor, satt inne för mord. Det var nämligen under den tiden han fick sitt, sedan dess, mest kända namn ’Bukka’, tack vare skivbolagets felstavning på den skiva som blev hans stora genombrott – ”Shake ’Em On Down.”
Booker föddes och växte upp i den lilla bondbyn Sparta, 10 miles söder om Houston, i Chickasaw County, Mississippi och 100 miles öster om Clarksdale. Eventuellt 1906 men förmodligen 1904. På hans Social Security Death Card står det 1900 men på hans gravsten 1909. Enligt Booker själv lär det rätta årtalet ha varit 1902… Hans moster var mor till B.B. King (se föregående nummer).
Sitt märkliga namn fick han efter en berömd talesperson för den svarta kommuniteten, Booker Taliaferro Washington, en lokal hjälte kring sekelskiftet. Bl.a. etablerade han många skolor och läroverk för de svarta.
Från tidig ålder var musiken ständigt närvarande i familjens hem. ”Jag föddes med musiken i mig”, förklarade Booker för BBC 1976, ”för min morfar var pastor och pappa var musiker.” Mamman sjöng i den Baptistiska kören i faders kyrka, där Booker utvecklade sin kärlek till sång som barn. ”Jag ville dock inte bli pastor”, underströk han, utan föredrog faderns mer äventyrliga sida. Denne behärskade flera olika instrument och spelade ofta på fester och danser i området, till sonens förtjusning. Inte minst lockade de lättförtjänta pengarna. Han började mycket riktigt också spela fiol med fadern mycket tidigt. Hans stora stund inträffade dock när hans på sin nionde födelsedag han fick en gitarr från fadern med orden, ”Om du inte kan lära dig att spela den så är det inte mitt fel”. Modern och mormodern tyckte att han spelade djävulens musik men morfadern Pompey uppskattade hans spel och spelade med honom på fiol.
Vid ca 15 års ålder lämnade han hemmet i sökan efter Deltat. Där arbetade som dräng hos sin morbror samtidigt som han upptäckte bluesmusikens rötter. Där träffade han också Charley Patton som genom hela livet förblev hans stora idol. Man kan också hitta många influenser från Patton i Bookers musik. Exempel på det är hans högljudda sång och sluddrandet i slutet av orden. De var båda ”Songsters” till skillnad från mer traditionella bluesmän och kunde framföra låtar i många olika stilar för sin publik. Det var emellertid Charley Pattons livsstil och personlighet som influerade den unge Booker, lika mycket som hans musik. Framför allt hans kringvandrade, bekymmerslösa liv. Så helt klart kände Booker ett speciellt förhållande till Delta-bluesens fader. Han stannade bara i Deltat några få år; ”Jag stannade i Deltat till jag hade växt upp… och jag smet iväg från min morbror. Jag ledsnade, vet du, på att se de där mulorna varje morgon. Alla kan inte komma bort från det – någon måste ju odla – men jan tyckte inte att jag var den grabben, du vet, som förmodades att odla. Och jag tog godståget på ’the Dog’ till S:t Louis.” (The Dog är den järnvägslinje som gick under namnet The Yellow Dog, e.g. The Yazoo Delta Line, omsjungen i många blueslåtar).
Fast besluten att försörja sig som musiker, utvecklades Booker i S:t Louis och hittade jobb överallt där det var möjligt – juke joints, biljard-hallar, honky tonks, barer och gatuhörn. ”Jag hängde hos en gammal man där uppe som hette Old Man Ben (Ben Whitley), jag stannade hos honom i två eller tre år,” mindes Booker. ”Han gav mig pengar och jag…Oh yeah, jag blev rätt känd där. Jag var ung och tjejerna ville kyssa mig, och du vet.. Jag kände mig stor.” Hans betalning var dock minimal – ofta uppträdde han för bara litet mer än mat och dryck – men erfarenheten från att uppträda regelbundet framför publik gjorde nytta. Han sög upp ovärderliga råd från äldre musiker som Johnny Thomas, vilken hjälpte honom att utveckla sin gitarr-teknik och han lärde sig att spela piano.
Booker återvände till Mississippi i slutet av 1927 och inom ett par veckor hade han bondat med den talangfulle munspelaren George ”Bullet” Williams som under deras tid tillsammans lärde honom att imitera ett tåg.
1930, när Booker hade slagit sig ner i Itta Bena som bonde och gift sig med Williams 15-åriga niece, blev han erbjuden sitt första skivkontrakt med Victor Records. Detta kom att bli hans stora genombrott. Han gjorde fjorton spår för vilket han fick 240$ och en helt ny gitarr. Alla blev dock inte utgivna p.g.a. den stora depressionen som bröt ut samma år. En av låtarna blev också en av hans mest kända, ”The Panama Limited”, en snabb tåg-sång med en dramatisk historia. Här fick han användning för sina nyförvärvade tåg-ljud där gitarren lät som en tåg-vissla, en klocka och luftbromsar.
1937 sköt han en man som låg i bakhåll för honom och blev dömd för mord och skickad till ett livstidsstraff på Parchman Farm. Det var dock där som han nådde sina största framgångar med inspelning av 2 låtar, ”Pinebluff Arkansas” och hans största hit ”Shake ’Em On Down”. Den spelades snart in av ett antal andra musiker som Big Joe Williams, Tommy McClennan, Big Bill Broonzy och Mississippi Fred McDowell. Booker slapp arbeta på fängelsets bomullsfält och i stället fick han underhålla direktören och övriga anställda på dagarna och fångarna på kvällarna.
Alan Lomax kom till fängelset för att spela in några av fångarna och naturligtvis då även Booker. Präglad av den hårda attityden på fängelset hade han skrivit den ruffiga ”Sic ’Em On Dogs” där hans ilska kom till uttryck. Han spelade också in den känsliga ”Poor Boy” där han spelade med gitarren liggande i knät och använde en stålstav som slide.
I januari 1940 blev Booker åtar en fri man, benådad p.g.a. sin stora talang.