Robert Johnson II

Johnny Petersen

I artikeln om Bluesens Historia III skrev jag om fenomenet ’Moans’, melodiska gnyenden eller grymtanden. Vid inspelningen av ’Love In Vain’, använde sig Johnson av denna tradition som en extra vers för att uttrycka sin förtvivlan över flickvännens avresa. ’Love In Vain’ anses av många vara Johnsons vackraste och vemodigaste ballad. Låten kan ses som den romantiska uppföljaren till ’Honeymoon Blues’, hans enda komposition med positivt innehåll och där han för ovanlighetens skull hyllar äktenskapet vilket står i skarp kontrast till hans eget liv som luffare och kvinnokarl. I ’Love In Vain’ porträtterar han en man som tar avsked av sin kvinna. Bilden är enkel men tydligt uttryckt; resväskan han bär åt henne, sättet på vilket han ser henne i ögonen när tåget rullar in och slutligen hur han uppfattar tåget när det rullar iväg, två ljus från änden på tågets aktersalong. Det är först då han använder en metafor, jämförande det blå ljuset till hans blues och det röda till hans sinne. Denna metafor lånade han från den elva år äldre ’Dry Southern Blues’ av Lemon Jefferson, som förmodligen också inspirerade honom till att ’moana’ i sista versen.

En annan inspiration till låten var den oerhört populära ’When The Sun goes Down’ med Leroy Carr, från vilken han lånade låtstrukturen. ’Love In Vain’ är dock ett absolut mästerstycke som Johnson skapade för att matcha Carrs’ hitlåt och blev för Johnson den okände lantisens triumf jämförd med den sofistikerade storstadartisten Leroy Carr.

’Love In Vain’ har sedan kopierats av otaliga blues-artister, den mest kända covern är förmodligen Rolling Stones på LP:n ’Let It Bleed’ från 1969 men något omarrangerad och förenklad av Mick Jagger.

Robert Johnson' photo does not show the blues legend, music experts say |  Blues | The Guardian