Bluesen’s historia del I: Frank Stokes

Av Johnny Petersen

Mycket har skrivits om bluesens ’giganter’ som BB King, Muddy Waters, Howling Wolf m.fl. plus förstås Robert Johnson. För den breda befolkningen blir också ofta begreppet ’blues’ lika med musik i shuffle-takt av just dessa, vanligtvis Chicago-baserade musiker. Här skall vi i en serie artiklar titta på rötterna till denna musik och gå tillbaka till 1900-talets början. Vi kommer att berätta både om enskilda artister och om olika stilar.

Först ut är Frank Stokes. Han föddes den 1 januari 1887 i Whitehaven, Tennessee, en liten bonnahåla med 75 invånare utanför Memphis mot gränsen till Mississippi. Detta gör honom till en av de äldsta kända musikerna i genren (Han slog igenom strax innan Charlie Patton). Föräldrarna dog i hans barndom och 1895 flyttade han till Memphis där han redan vid 13 års ålder, altså vid förra sekelskiftet, spelade på gatorna för att försörja sig. Senare började han också jobba som smed men fortsatte att spela på olika tillställningar, både i och utanför stan, på picnic’s, danser, marknader och olika sociala tillställningar, både vita och svarta. Hans musik var oftast glad och gjord för att dansa till. Runt 1909 blev han känd för den satiriska ”Mr. Crump Don’t Like It” där han drev med borgmästaren i Houston för dennes förbudspolitik. Han blev populär för sin djupa och rika barytonröst och sina livliga spelningar vilket gjorde honom till en av de mest efterfrågade artisterna på sin tid. Detta gjorde att slapp resa omkring som så många andra svarta musiker utan kunde stanna hemma och sköta sitt vanliga jobb som smed.

Under det tidiga tjugotalet slog han sig ihop med Dan Sane från Mississippi och de kom att spela ihop i över tjugo år. Sättningen var ovanlig då Stokes både sjöng och spelade sologitarr och stod för den underliggande takten medan Sane bröt ut i bländande ’runs’ som vävdes runt Stokes röst. Stokes använde ofta en capo långt upp på halsen – sjätte och åttonde bandet var inte ovanligt – och markerade tonen på första strängen med tydliga ’twangs’.

I motsats till hans gitarrduetter så är låtarna med fiolackompanjemang enklare och han spelar mest ’strumming’ för att släppa fram talangen hos Will Batts, också han från Mississippi.

Mellan 1927 och 1929 spelade han in 36 låtar för två olika skivbolag. Några av Frank Stokes populäraste låtar är ”I’m Goin’ Away Blues”, ”Take Me Back”, ”Tain’t Nobody’s Business If I Do” och ”Mr Crump Don’t Like It”. De flesta inspelningarna gjordes i större konsertlokaler i Memphis där gitarrerna inte hade egna mikrofoner så ljudet blev ganska risigt med ett bakgrundsljud som påminner om stekande bacon. Dessutom sjunger Stokes ibland väldigt intensivt med sin kraftfulla röst och ibland viskar han nästan. Han spelar nästan uteslutande i tonarterna C, G och D vilket vi känner igen från flera andra, t ex Mississippi Fred McDowell. Med hjälp av sin capo spelade han helst dessa ackord i E-form, därav de höga capo-positionerna.

Frank Stokes dog i Memphis den 12 september 1955.